Jag vill knarka!

Det var evigheter sedan jag såg Fucking Åmål, jag tror inte att jag har sett den mer eller mindre sedan den kom ut 1998. Då förstod man ju sig inte på den. Men den är ju riktigt bra! Och pinsam. Och ångestframkallande. Och hemsk. Och fin. Och även fast jag inte gick på rave eller gömde alkohol i buskarna när jag var fjorton är den så igenkännande. Elaka tonårsflickor, omogna tonårspojkar, missförstådda tonåringar, jobbiga föräldrar som inte fattar någonting... (Agnes pappa är så söt som kommer med te!).

Jag har inte läst någon syntax imorgon. Det ska jag försöka göra nu, även fast jag är jättetrött. Det och packa väskan så jag slipper göra det imorgon morgon.