Te.

Idag har jag införskaffat grönt kamomillte med ingefära och citron; jag var lite skeptiskt redan i affären, och det luktade inte så gott när jag hade öppnat förpackningen. Nu såhär i efterhand vågar jag nog påstå att det är ok. Fast det smakar lite för nyttigt. På det dåliga sättet. Men jag får vänja mig, precis som jag vande mig att dricka vanligt te (då med några sockerbitar), te utan socker och grönt te. Däremot är te med mjölk i det äckligaste någonsing. T.o.m. äckligare än kaffe (café con leche för en euro med en chokladbit vid sidan om koppen på en irländsk pub i Spanien räknas inte).

Jag har hittat "Etymology and cognates in other languages" om just ordet "te" på Wikipedia. Det är väldigt spännande. Även fast SB inte verkar det minsta intresserad. Tydligen har iallafall majoriteten av alla språk två olika sätt att säga ordet te, som innehåller/låter som antingen "te" eller "cha". Och det hela beror på att kineserna pratar lite olika dialekter och uttalar ordet "te" lite olika. Ooh. Undrar vem som bestämde vilken dialekt de skulle ta? Spanjorerna tyckte att té lät bra, men portugiserna ville vara annorlunda och bestämde sig för chá? Polackerna (herbata) och lituaerna (arbata) gjorde helt om och tog ett latinskt ord - herba thea. Spännande!