I Strandbaden bor det två chow-chows; där har vi en redig hundras som minsann aldrig skulle göra några utfall mot främlingar. Och de ser ut som fluffiga små björnar.
Gårdagens läskigaste händelse: jag missbedömde tiden och anlände 20 minuter för tidigt till Komvux, så jag bestämde mig för att besöka kafeterian och köpa något innehållandes koffein (eller kaffein, som min bror säger). Killen i kassan hälsar glatt: "Nämen hej, det var länge sedan! Har du varit på semester eller?". Jag fattar absolut ingenting eftersom jag kan inte komma ihåg att jag har sett denna människa innan och svarar "Uuuh, nej, det har jag inte". Han forstätter: "Du läser spanska, eller vad var det?", så då förstår jag att han inte har tagit fel på någon. Jag svarar ja, såklart, han frågar om jag är duktig, "Klart du är!", frågar varför jag läser spanska om jag redan kan det (haha) och skojar och pratar på. Jag lyckas klämma in att fråga vad kaffet kostar, "7 för en liten, 10 för en stor men 8 för dig!". Halvsmålänning som jag är blir jag glad och passar såklart på att ta en stor. Han forsätter med att undra om jag bor i stan (dvs Helsingborg) och jag svarar att jag bor i Nyhamnsläge, och det visar sig att han är f.d. ägare till grillen i Nyhamnsläge. Han frågar hur länge jag har bott där, osv. Spännande. Sen gick jag iväg till min lektion.
Jag tyckte det var lite läskigt. Jag är jättesvensk och äckligt blyg. Jag hade hellre låtsats som ingenting (göra sig svensken - hacerse el sueco - som spanjorerna säger). Men jag blev glad, såklart. Mamma är bombsäker på att han flörtade med mig. Ääh, jag tror att han bara var trevlig.
Notera hur jag börjar med imperfekt för att sedan gå över till presens. Jag tycker sådant är lite jobbigt att läsa, men jag orkar inte ändra det. Och en svensklärare hade börjat gråta över att jag börjar många av mina meningar med konjunktioner (det är och/men, SB).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar