Jag vill inte vara här

jag vill inte bo i ett studentboende. Jag vill nog egentligen inte ens gå på universitetet. Jag vill kunna kunna slå rot någonstans, om man kan säga så, jag vill slippa känna att allt bara är tillfälligt. För det är det. Jag kommer bara spendera ett par månader till i det här rummet (max sex månader). Jag vill ha min egen lägenhet, NU, mitt eget hus, där jag ensam kan stöka ner, så mycket jag vill, där jag ensam kan tvätta och laga mat, dansa runt i mina trosor (inte för att jag brukar göra det, men möjligheten att göra så), lyssna högt på musik hela natten, titta på My little pony på Youtube, städa, pynta, fixa. Jag vill ha husdjur, allra helst en hund, kanske t.o.m. en katt. Kunna tända ljus utan att sätta igång brandalarm. Baka bröd. Muffins. Bullar. Tänk att, precis som Clara, bo i ett fint gammalt hus ute på landet (relativt, mer ute på landet än norra London iallafall). Tycker ni ska läsa hennes årskrönika. Sådär vill jag också leva och bo. Men riktigt där är jag ju inte. Att hoppa av och försöka ge sig ut på arbets- och bostadsmarknaden nu är inte precis en bra idé. Jag är ung och borde väl leva livet, med allt det innebär. Men egentligen vill jag bara slå mig ner någonstans. Det kommer dröja flera år innan jag kan göra det. Ännu längre innan jag kan skaffa en hund. På tal om hundar är det här min bakgrundsbild för tillfället.
En galen dvärgspets. Mysigt. Dvärgspetsar är så söta, små bollar av fluff. Därför köper folk som inte förstår sig på hundar dem. För det viktigaste är ju såklart att hunden är söt.