Just nu går det en dokumentär om de finska krigsbarnen på SVT (det lär gå i repris, men jag kan tyvärr inte säga när). Väldigt intressant, men också oerhört sorglig. Först blev de stackars barnen skickade till ett land där de inte kunde tala språket, utan föräldrar och syskon. Sedan blev de hemskickade, flera år senare, när de hade lärt sig ett nytt språk (och många av dem hade t.o.m. glömt finskan) och fått en ny familj. Uppryckta och bortskickade, två gånger.

Min mormor var ett av alla barn som kom till Sverige, och en av många som återvände hit efter kriget. Min mammas moster bodde också länge i Sverige, men flyttade sedan tillbaka till Finland (jag tror att Farmor kom till Sverige efter andra världskriget, jag har hört historier om hur hon gömde nazisternas skidor i Norge). Mormor pratar aldrig om det, och inte heller om vinterkriget. Ibland berättar hon att hon drömmer mardrömmar om att någon (dvs ryssarna) kommer och att hon måste gömma sig, nästan sjuttio år senare. Vi svenskar är så bortskämda, vi borde vara glada att vi slipper leva med allt som krig för med sig istället för att gnälla över hur dyr maten har blivit.