Tankar om Heroes.

Heroes är inte tidernas bästa TV-serie även fast många kanske skulle hävda motsatsen. Originellt kanske, ja. (Eller? X-men minus trikåerna plus lite mer dramatik och våld?) Trots det tittar jag på det. Jag vet inte riktigt varför. Men det spelar ingen roll. Det är inte det inlägget handlar om. Även fast det är också en svår fråga. Varför tittar man på ett tv-program när man egentligen inte tycker om det? (eller så gör man det men vågar inte riktigt erkänna det för andra/sig själv)

Hur som helst ("anywaayyy" säger mamma på fuskbrittiska varje gång jag säger det. Och SB! Vad är det han säger?) Det jag tänker mest på när jag ser Heroes, eller tänker på Heroes, är inte knubbiga söta japaner, hejaklacksledare i korta klänningar eller hur jobbig Peter är. Skriker och morrar och ser arg ut. Och vad hände med emoluggen?! Nej, vad jag tänker på, det första som slår mig varje gång Sylar dyker upp:

"Nämen, så där ser ju mina ögonbryn också ut!"
Det är sant. För att, igen, nämna min mamma så pratar hon alltid om hur fina mina ögonbryn är och att hon önskade att hon också hade (mer) ögonbryn. Jag har så mycket ögonbryn att jag skulle kunna dela med mig. Finns det lösögonfransar så tycker man väl att det skulle kunna finnas lösögonbryn också. Jag kan börja sälja ögonbryn på Ebay. Jag tycker inte om dem. Men jag tröstar mig med "hellre mycket ögonbryn än inga alls!".

Och där har vi dagens visdomsord.