Jag är pinsamt gråtmild.

Jag skyller på mina gener. Jag tittade lite på Mose-filmen på TV4 med min mamma som förstås började gråta, och jag skrattade åt henne. Sen satt jag där själv och började nästan själv lipa. Men den är rätt sorglig.

Idag är det långfredag, och Mitt P3 pratade om påsken. Jag blev lite irriterad då de inte verkade veta någonting - "OOH, påskharen måste ju komma från USA!". (På tal om det: "Jag förstår inte varför man firar påsk"-kvinnan i HD igår!!! PÅSKEN! Den största kristna högtiden! Bah!) De pratade också om traditioner, och att de önskade att de kände till och firade alla högtider. Jag är precis likadan. Jag har velat gå till kyrkan väldigt länge nu, men mina föräldrar är inte det minsta intresserade att gå på gudstjänst. Antagligen för att de, till skillnad från jag, inte har glömt hur långtråkigt och segt det brukar vara (VAR kommer alla långdragna, gamla och otroligt dumma psalmer ifrån, som är helt omöjliga att sjunga!?) , men efter ett besök kommer jag ju komma på det och inte tjata om att gå i kyrkan på mycket länge.

Vi målade ägg igår. För en stund sedan lyckades jag ta sönder mitt ägg. Jag blev lite ledsen och tyckte synd om mig själv.