Jag sitter och läser om Aspergers syndrom, ett handikapp som jag känner ibland har tagit upp stora delar av mitt liv. Med två syskon med Aspergers har jag jämt får vara den som tog ansvar och haft lite mer press på mig. Att prestera, att vara duktig, mogen, ansvarstagande, beskyddande. Bara tanken på alla duktiga pedagoger som visste så mycket bättre om hur jag skulle behandla mina syskon gör mig förbannad. De visste ingenting.
Alla känner någon som har Aspergers (och jag känner en hel del som jag misstänker har det, det är ofta lätt att känna igen ). Hanna Fridén berättade att hon har det för ett tag sedan. Hur vet man själv att man inte har Aspergers? Chansen lär vara stor. Känns det som. Även fast jag inte har en aning om vad mitt specialintresse skulle kunna vara. Och mycket stämmer inte in på mig, skulle jag har svårt för att känns empati? Men ibland är det svårt. Inte att känna empati. Men annat. Jag försöker bättra mig.
Men det är så många som tycker att det har blivit skönt att bli diagnosisterade, att de vet varför de är lite annorlunda. Kanske är det bara något slags önsketänkande från min sida. Att det skulle göra livet lite lättare. Kanske är alla lika komplicerade, oavsett syndrom med lustiga namn.
Nu ska jag dricka te och titta på ANTM. Jag ska nog gå och lägga mig relativt tidigt. Imorgon har jag en uppgift att skriva färdigt - det ser jag verkligen inte fram emot - och mitt rum har blivit så stökigt de senaste dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar