Jag vet inte om jag vill åka tillbaka till London. Allt är så mycket enklare hemma. Enklare. Men kanske också tråkigare. Jag har inte heller pluggat så mycket som jag hade tänkt, eller gjort alla de andra sakerna som jag hade planerat att göra. Tiden går så snabbt, och jag vet inte vad jag gör med den. Sover bort den. Tittar på tv. Äter frukost och läser tidningen. Stirrar in i väggen. Men lite har jag gjort. Det betyder bara att jag får plugga lite mer nästa vecka. Det kan jag väl leva med.
Jag är ju snart hemma igen. Om sex-sju veckor? Jag spenderade bara sju veckor i London innan jag åkte hem igen. Det kändes mycket mycket längre. Hmm. När jag kommer hem igen har jag en uppsats att skriva över lovet, ett prov i syntax precis när jag återvänder tillbaka, och lite att läsa om barns språkutveckling. Jag vill också åka till Småland, till de småländska mörka skogarna och lukten av granbarr. Och SB såklart. Vi hinner aldrig umgås. Det är konstigt. Och dumt. Men det hade varit lättare att hälsa på om han hade egen lägenhet (*hint hint*). Eller ja. Förutom att vi bor hundra mil ifrån varandra och är fattiga studenter som därför inte har råd att resa (även fast jag förstås hävdar att jag är den fattigare med terminskostnader, dyrare boende, resor med stadsbuss/tunnelbana och resa hem)
Men vet ni en sak som är bra med Storbritannien? Billiga bananer. Och de säljer bara ekologiska bananer. 90 p per kilot, oftast billigare. Dvs ca 11-12 kronor. Vad kostar det här? 19.90. (ICA Höganäs) Vill du ha ekologiska får du betala 24.90 svenska kronor. Bananerna här i Sverige är alltså dubbelt så dyra som de engelska bananerna. Och det hinner hända så mycket när man är borta, Bosse Bagare är borta (sorgligt, men är man äcklig ska man bort), CityGross har slutat med Skånemejerier (VA!? Arla har god yoghurt och god fil - testa den med grönt te, gott! - men VA!?)...
Och det är lätt att sticka ut i lilla Nyhamnsläge/Höganäs och känna sig dum. Jag hävdar bestämt att alla ser likadana ut hemma, speciellt i Helsingborg, även fast man försöker vara annorlunda. Men det känns som om folk stirrar på mig. T.ex. för att jag har en illgrön kappa. Svenskar är (ö)kända för att vara fega och inte våga starka färger. Å andra sidan sticker jag ut rätt mycket i Kentish Town också, där gäller mjukisbyxor och munktröja. Men inte i centrala London. Där kan man se ut HUR som helst. Och INGEN bryr sig. Så länge man inte är naken, dvs. Man får vara hur färgglad/ful/tjock/sminkad man vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar