Home sweet....Hawkridge?

Åh, vad jag tycker om Sverige. Fina, gamla, trygga Sverige. Att jag funderar på att åka hem igen och läsa hemma har inte bara med utbildningen att göra. Jag längtar hem till Sverige när jag befinner mig i London, där saker är bekväma och trygga. Och mitt fina gamla rum. En del tycker det är tråkigt, men jag är nog ändå rätt nöjd med det. Det handlar ju också om alla som är kvar hemma. Jag har blivit en riktig morsgris. Jag saknar mina föräldrar och Celma. Och Pontus.

Jag tycker verkligen om att vara hemma. Man blir mycket snabbt bortskämd, man behöver bara gå till kylskåpet om man ska ha mat, och man har diskmaskin och allt. Sen kommer man till ett tomt rum i Kentish Town. Familj och pojkvän är 90 mil och en hel dags resa därifrån. Och man känner sig så ensam.

Men man vänjer sig snabbt. I morse satt jag och läste tidningen och åt frukost med Pontus i mitt kök, såsom vi brukar göra. Celma sov på stolen bredvid mig, och det snöade utanför fönstret. Nu känns det väldigt långt borta, nästan som något jag har drömt.