Pluggar gör jag inte. Jag har precis avslutat ett avsnitt av Stjärnorna på slottet och tittar nu på På spåret. Det gör mig lite vemodig, för det är program jag alltid ser med mina föräldrar. Tillsammans med Så ska det låta (riktiga pensionärsprogram, alltså). Längtar hem till allt och alla gör jag fortfarande, men jag hoppas att det kommer att släppa inom kort. Herregud, jag fyller 21 om ett halvår, jag borde vara vuxen och mogen och ansvarstagande. Fast jag känner mig såklart som en osäker tolvåring som längtar hem till mamma. Kanske släpper det aldrig och man känner sig alltid som en tonåring? Nej, jag tänker för mycket, jag borde väl studera. Jag tyckte om att vara ensam när jag var yngre och jag har väl aldrig varit social utan lite tillbakadragen. När jag var yngre fyllde jag mina dagar med att läsa, jag älskade att läsa, och musik (fast det var först i högstadiet som jag verkligen började lyssna på musik), numera tänker jag bara. Det är inte bra. Jag har inte heller lika lätt för att verkligen fastna i böcker. Hur kommer det sig?
Jag ska se färdigt det här, sedan ska jag lägga mig och läsa lite Murakami. Imorgon är det en ny dag, som jag ska fylla med syntax, uppsatsskrivande och kanske en liten promenad för att få frisk luft.
1 kommentar:
Nämen, jag gillar också pensionärsprogram! På spåret är roligt ju! Att längta hem kommer jag nog också att ha problem med men det är ju normalt. Brukar bli värst när man är ensam. Kanske borde hitta några konstiga engelsmän att hänga med?
Skicka en kommentar