Jag lever fortfarande, trots alla småkriser som har drabbat mig den senaste tiden. Idag har jag arbetat i ovädret, det var mest jobbigt. Kallt, ruggigt, blåsigt. Och mycket, mycket blött. Sälgen (det är ett träd, Pontus) utanför vår tomt har vält, med rötterna och allt, in över häcken och tomten (hallå, det är ju ytterligare ett av de här orden som betonas annorlunda men stavas likadant, tomten och tomten - eller anden och anden). Häcken är inte så glad, inte mina föräldrar heller.
Tydligen börjar sommargästerna bege sig hem igen nu. Det är skönt. Dryga stockholmare klarar jag mig rätt bra utan. Ett gäng sådana hamnade på samma buss som jag i lördags. På tal om jobbiga människor var det rätt mycket att göra idag och helt fullt i växthuset. Det är jobbigt. Folk står i vägen. Speciellt äckliga barn som springer runt och står i vägen och springer runt och kryper och plaskar i vattnet och är allmänt jobbiga och dumma. "Ursäkta mig", säger man. Ungarna är totalt IQ-befriade och inte det minsta uppfostrade och rör sig såklart inte ur fläcken. Ibland stirrar de, oftast märker de ingenting. I bästa fall rycker deras föräldrar dem ur vägen. Förbannade ungjävlar. Vill knuffa dem ur vägen. Slänga brickan på dem. Lite varmt kaffe. Hatar dem. SNOORUNGAR. (Nä, fy! Så får jag inte skriva!) Någon borde lära dem lite hyfs. Sitt ner och håll käften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar